Akupunkturhistoria

De första uppgifterna om något som  liknar akupunktur kommer från Kina cirka 2.000 år f.Kr.

 De grundläggande tankarna som ligger bakom det mesta av den traditionella kinesiska medicinens (TCM) teori skapades av filosofer.

Utgångspunkten var den Taoistiska världsuppfattningen (som utvecklades cirka 600 f.Kr). Läkarna kände bland annat till puls, blod, olika inre organ samt lungornas roll i utbytet mellan luft och blod.

TCM har alltså funnits mycket länge som en slags helhet för medicinskt tänkande i Kina, men praktiskt utövande av akupunkturliknande teknik fanns långt innan TCM skapades.

Till TCM:s teoretiska referensramar har dess utövare ständigt försökt integrera och assimilera akupunktur. Teoretiker har således försökt att få akupunktur att bli något mycket mer än en "reflexterapi" eller "nålterapi".

 

Till Europa kom akupunkturkunskap dels via kirurger på handelsfartyg dels via jesuitmunkar. Dessa grupper kom i kontakt med akupunktur i Japan och Kina. I västerländsk medicin beskrevs akupunktur först i en avhandling av en Holländsk läkare, Ten Rhyne, 1683. Ten Rhyne beskrev meridianer och akupunkturpunkter såväl som delar av den traditionella teorin. Han betraktade meridianerna som blodkärl, nerver och senor och menade att det bästa resultatet erhölls om nålarna sattes in där det kändes som mest.

Under 1800-talet kom metoden i kliniskt bruk i Europa, kanske framför allt i Frankrike och Tyskland. De flesta som använde metoden menade att effekterna förmedlades via nervsystemet.

I Frankrike beskrev olika författare bäst effekt mot muskuloskeletala smärtor och migrän. En uppfattning som kan sägas gälla även idag.

 

Till och med Sir William Osler använde akupunktur i slutet av 1800 talet och början av 1900-talet. I "The Principles and Practise of Medicine", 1912, skrev han att: för akut lumbago var akupunkturnålar insatta i den lumbala muskulaturen, vid smärtstället, utdragna efter 5-10 minuter, den mest effektiva behandlingen.

Efter det att USA:s dåvarande president Nixon reste till Kina 1971 blev intresset för akupunktur mycket stort i västvärlden. Detta berodde på att journalisterna då kunde visa upp leende patienter som opererades helt vakna och till synes utan att känna någon smärta. Som bedövning användes enbart enstaka akupunkturnålar (påstods det) som stimulerades antingen manuellt eller elektriskt under ingreppet. Mycket stor skepsis mot detta visades – med all rätt. Emellertid ledde det till att mycket forskning initierades i västvärlden, så den senaste utvecklingen har baserats på forskning både kring mekanismer och kliniska effekter.

Svensk akupunkturhistoria

 

1829 disputerade Gustaf Landgren med en avhandling om akupunktur. Metoden omtalades i Läkaresällskapets årsberättelser 1825 och 1826. Landgren beskrev kliniska erfarenheter kring akupunktur. Sammanfattningsvis menade han att det förelåg bra effekter vid: neuralgier, reumatiska sjukdomar, lokala spasmer, tandvärk, huvudvärk, gikt, lumbago, lamhet och en del andra symtom.

 

Akupunktur godkändes först 1984 av Socialstyrelsen att användas inom den officiella sjukvården mot kronisk smärta. Innan dess var det förbjudet för legitimerade yrkesgrupper att använda sig av akupunktur – eftersom det ansågs som kvacksalveri.

I Sverige finns ( legitimerade utövare) cirka 2000 sjukgymnaster, 800 sjuksköterskor, hundratals barnmorskor, 200 läkare, ett 50-tal tandläkare samt enstaka kiropraktorer, naprapater, psykologer, arbetsterapeuter som utövar akupunktur.

 

Modern utveckling

Från början av 1970-talet har oerhört mycket forskning gjorts för att klarlägga mekanismer bakom olika akupunktureffekter samt kliniskt forskning för att fastställa effektiviteten mot olika tillstånd (framförallt smärta).

Vad gäller tillämpningen som analgesimetod vid operationer kan nu sägas att endast ett fåtal personer svarar så kraftigt på akupunktur att metoden kan användas där.

Man har kunnat påvisa att effekterna vid akupunktur till stor del medieras via nervsystemet. Sedan 1974 är det också känt att endorfiner i cerebrospinalvätskan ökar efter kraftig (smärtsam) akupunkturstimulering.

 

De senaste decenniernas utveckling kan sägas ha inneburit en djupare insikt om den vetenskapliga bakgrunden till akupunkturens verkningsmekanismer samt en otrolig ökning av kliniska studier. Man kan nu tala om evidensbaserad akupunktur. Studierna (RCT) har blivit större och större och mängder med systematiska översikter finns nu dessutom publicerade.

Inom mekanismområdet har man kommit längre när det gäller att förstå vad som sker i vävnaden runt området där akupunkturnålar instuckits. Man vet mer om somato-autonoma reflexer samt kring de centrala omställningarna i ryggmärgen och högre upp. Mycket modern teknik, exempelvis funktionell magnetresonansavbildning (fMRI) har använts till att klargöra vilka områden som aktiveras vid olika stimuleringar. Denna forskning är än så länge svår att tolka och ges en kliniskt innebörd, men visar åtminstone att akupunkturstimulering leder till aktivering av en del områden i hjärnan – som om nu någon trodde att så inte var fallet!

 

Fanns akupunkturlik teknik tidigare i Europa (och kanske andra länder)?

"Ismannen", som levde i alperna för cirka 5.000 år sedan hade tatueringar på sig som kan tolkas som områden för akupunkturlik behandling med någon form av bränning. Röntgenundersökning av "ismannen" visade att denne hade medelmåttig artros i höftled, knäled, fotled och lumbalt. Märken efter någon form av behandling (tror man) ligger i områden över dessa ställen. Man tror då att detta skulle kunna representera en tidig form av akupunktur, där man endast stimulerade över smärtsamma områden.

Om detta är sant så finns förstås en möjlighet att själva behandlingsformen kan finnas tidigare än den form av akupunktur som beskrevs i Kina.

Vi kan då skönja en utveckling från där akupunkturliknande stimulering ansågs skrämma ut sjukdomsframkallande demoner ur kroppen (före 300 f Kr) till stimulering av energibanor (TCM) över till vår tids kunskap om ökning av neuropeptider, aktivering av kroppsegna smärtlindringssystem och centrala omställningar. En fascinerande historisk resa med förklaringar till denna terapiform.

Lao – Tzu

Boken om Tao

 

Nr 76

Mjuk och svag träder människan in i livet.

Hård och styv går hon bort.

Mjuka och veka är örter och träd i livet.

Stela och torra går de bort.

Så är det hårda och styva dödens följesvenner.

Så är det mjuka och veka livets följesvenner.

Därför skall nackstyva härar förlora i strid.

Trädet som vuxit sig hårt är moget att huggas.

Det starka och stora har sin plats där nere.

Det milda och svaga hör kronan till.

 

 

Nr 78

Intet under himlen är mjukare än vatten;

Dock är intet starkare i kampen mot det hårda.

Intet kan taga dess plats.

Det veka övervinner det stela.

Det svaga övervinner det starka.

Ingen finns under himlen som inte vet detta.

Dock finns ingen som rättar sig efter detta.

Därför säger den vise:

Den som tar på sig rikets olycksöden

sitter överst vid altaret.

Den som tar på sig rikets synder

må kallas världens konung.

Sanna ord ser ut som paradoxer

Pulstagning eller?
Samma sak?